När jag låg i lumpen hade vi en överlevnadsövning som gick ut på att vi, bemannade med enbart kniv och eldstål, skulle överleva någon vecka i den småländska djungeln fram mot slutet av oktober. Det var kallt som fan och att värma sig, ens för en stund var i det närmaste omöjligt. Frosten bet sig hårt fast under natten och bättre blev det inte av att soltimmarna till det mesta regnade bort. Således var ljustimmarna under dygnet något som spenderades mest at att försöka varma sig igen. Vi samlade i förbannelse de fåtalet torra kvistar och bitar fnöske vi kunde hitta och byggde oss om natten en liten, ynklig eld knappt större än ett hyggligt gäng värmeljus i bredd. En kvällning när vi satt där och stirrade in i den blå lågan smög sig vår major fram ur skuggorna och berömde vår kreation på bästa sätt han kunde tänka sig:
”Bra jobbat soldater. Det är som indianerna säger ’Vit man bygger stor eld, röd man gömmer sig vid liten’ ”.
Självfallet tänkte var major här på ljusdisiplinen. Helt obefogat då anledningen till att vi inte hade satt eld på hela skogen vid laget var mest att allt trä var surt in i grunden. Annars hade vi eldat i dagar.
Indianerna hade dock en hel del gamla ordspråk som man faktiskt kan ha stor nytta av fortfarande idag. Ett av mina favoriter är den väldigt självklara ”Om hästen är död, kliv av och gå”. Den är väldigt bra för den är väldigt självklar. Hästfan är död mitt ute på slätten, lämna den och stick. Finns ingen nytta kvar av den nu. Tämligen uppenbart.
Dock verkar denna kunskap inte riktigt sjunkit in hos varken Sveriges regering eller näringsliv. Principen med att lämna döda hästar på prärien känns inte igen utan man har någon hybrisk tilltro till att kunna starta igång det gamla djuret igen, bara man hittar rätt känga att sparka kraken med.
Således ger man sig i kast med en rad metoder för att få den döda hästen att fungera bättre. Först tillsätter man en utredning för att se om hästen verkligen är död, att den inte har puls eller gör ifrån sig något ljud eller avkastning verkar inte vara tillräckligt. Men att hästen är död behöver ju inte nödvändigtvis vara förklaringen till varför den inte rör sig, säger de olärt utbildade, och väljer att prova med att bara byta ryttare istället. Så man tar någon energiskt optimistisk ny jockey och har honom försöka flytta besten, självfallet utan resultat.
I en sekunds totalt hjärnsläpp får man för sig att det kanske går bättre om man tar en fyra, fem andra döda hästar och knyter ihop allt till en hel bunt död häst, med även detta strävande visar sig ofruktsamt.
Man provar nu nya sorters morötter för att locka hästen röra sig, lättar efter på de ekonomiska bördorna av att vara häst och kommer med uppmuntran lovord över kadavret, som nu efter två år på stäppen, börjat lukta riktigt ordentligt. Man försöker med att ge hästen en make-over, sminkar upp den, ryktar pälsen och fönar manen för att se om det kanske var för självkritisk för att våga röra på sig. Fel igen, tyvärr bara död.
Indianerna hade rätt tåga. Låt den gamle trotjänaren dö i frid med värdighet. Minns den goda tiden vi hade, när vi rusade fram i det fria landskapet med världen öppen framför oss. Ta det minnet och låt nu SAAB med stolt historia gå i graven.
- Konsulten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar