Idag nådde nyheten oss att CERN (Conseil Européen pour la Recherche Nucléaire) slagit igenom stort. Man hade genom oändligt, tålmodig forskning hittat ett ändligt slut på vårt tillsynes oändliga universum. Forskarna var utom sig av total lycka. Det som har ansetts som den Heliga Graal inom partikelfysiken har äntligen identifierats och fysikens virala arkeloger världen över stramar nu åt hatten. Ödmjukt bugande inför ”Guds partikel”, tvingas man nu trava försiktigt på sitt heliga ord, för att i en stund av total tillgivelse lita på sin tro och ta steget ut i det okända. Vad gäller dessa partiklar är inget säkert och enkelhet värderas över guld och ädla rubiner. Higgspartikeln är en pisksnärt bort.
Vad som gör denna partikel så speciell är att den ofta beskrivs som den felande länken i fysiken. Kort kan sägas att det i universum finns en jäkla massa energi som inte är kopplad till någon specifik massa, energin flyter mest bara omkring lite harmlöst. Detta kan inte fysikens lagar i teorin acceptera utan skapar helt enkelt en teoretisk partikel att koppla alla denna menlösa energi till. Higgs måste således finnas för att teorin ska gå ihop, men har aldrig kunnat bevisas i praktiken. Bevisas detta belönas det troligtvis med nobelpris. Vad man nu i CERN har lyckats med är att kunna bevisa att partikeln i alla fall borde existera, lite av ett genombrott för många. Man skulle även kunna likna det med Obama som redan fått ett Nobelpris för något som var bra i teorin, men aldrig bevisats i praktiken.
Vad som gör detta extra lustigt är dock CERNs pressuttalande där man tillkännager att det är en 93,7 % chans att partiklarna antingen existerar eller inte. Således finns det en 6.3 % chans att partiklarna är fast i något existentiellt limbo. Vilken jeppe som kom fram till denna kombination siffror har jag ingen aning om, men det får ju en att undra. Upptäckten är med andra ord med stor sannolikhet osäkert. Endast Schrödinger kan veta säkert – jäkla kattplågare.
Hela händelsen för mina tankar tillbaka till ett möte jag hade med en kund för lite mer än ett år sedan. Jag satt med i rummet tillsammans med projektledaren för hela implementationen och skulle nu i laget reda upp vart projektet vart på väg. Vi hade ungefär ett år tidigare lovat att installera ett sproilans nytt datasystem med allvärldens tillbehör, men allt eftersom tiden fortlöpte hade vi skurit ner på funktionerna till förmån för att klara den strikta deadlinen. Förhoppningen nu var att den lilla skrotiga eka vi skulle sjösätta i slutet av den månaden i alla fall skulle flyta.
Så där sitter vi. Och ska förklara vad som verkligen kommer levereras. Vad kunden verkligen kommer få till slut. Det är ett suckarnas och uppgivenhetens möte. Efter att plågsamt tagit del av vår påtvingade outscoping, frågar en modlös kund förtvivlat om projektet fortfarande kommer gå i hamn.
”Med största säkerhet osäkert” svara min projektledare lite skämtsamt. Ett trängande skynke obehag sänker sig över rummet. Alla i mötet skrattar lite nervöst då man inte vet hur man ska tolka detta. Ett sådant kluvet skratt som om man inte visste om det var på allvar och om det faktisk var på allvar var läget plötsligt väldigt allvarligt.
En investering i något som med största säkerhet är osäkert är att investera i något som med högsta sannolikhet inte kommer hända. Joddla hybris är enkelt, men att producera fysiska resultat är en annan sak. Partikelfysik har här en fördel då det är jäkligt krångligt för gemen man att kolla om schweizarna bara grundljuger, men konsultverksamheten är en annan värld. Konsulter är inhyrda för att producera resultat, inget annat. Kan man inte se det, har det inte heller hänt. 93,7 % möjlighet till att ett projekt kanske kommer ske är inte en bra säljspitch. Inte heller ”Med största säkerhet osäkert”.
- Konsulten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar